olofpalme.arbark.se

Av Stellan Andersson,
arkivarie vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek

Länkarna i texten leder direkt till originaldokumenten.

I ett anförande den 4 maj 1965 om ideologi och praktisk politik inför Laboremus i Uppsala hade Olof Palme i förbigående tagit upp kriget i Vietnam och ansett ?amerikanernas ställning hopplös? och uttryckt förhoppningar om en förhandlingslösning. Utrikesminister Torsten Nilsson hade samtidigt i sitt första maj-tal i Göteborg vädjat till de berörda parterna att inleda förhandlingar.

Upptrappningen av de amerikanska krigsinsatserna med bombningar av Nordvietnam och en kraftig utökning av antalet amerikanska soldater i Sydvietnam i början av 1965 hade också i Sverige lett till demonstrationer under våren och sommaren mot kriget. I pressen fördes en intensiv debatt med krav från flera framstående författare som Lars Forsell, Folke Isaksson, Sven Lindqvist, Sara Lidman, Göran Palm, Olof Lagercrantz och andra, att den svenska regeringen klart skulle uttala sig emot kriget. Förre utrikesministern Östen Undén frågade i ett inlägg i början av juli med ?vilken folkrättslig fiktion? USA ansåg sig ha ?fria händer att företa militäraktioner i Sydöstasien, ägnade att sätta stopp för kommunismens spridning?. Olof Palmes tal på de kristna socialdemokraternas kongress i Gävle den 30 juli (Hela talet i tidningen Broderskap, Palmes manus i talarstolen, Palmes handskrivna manus) blev det svar som många väntat på. Det kom också att bli vad som av många bedömare senare betecknats som den definitiva inledningen till en aktiv svensk utrikespolitik. Från amerikanskt håll framfördes kritiska synpunkter och den svenska oppositionen menade att man inte borde framföra kritik mot ett land med vilket Sverige hade diplomatiska förbindelser. Därmed inleddes en intensiv debatt, med Olof Palme i centrum, som de kommande åren skulle överskugga de flesta andra utrikespolitiska frågor, en debatt som fortsatt bland forskare och andra som har ägnat sig åt frågan, om bl.a. motiven för Sveriges och Olof Palmes ställningstaganden.

Här presenteras några viktiga texter av Olof Palme i den internationella och inhemska debatten om kriget i Vietnam, om krigets återverkningar på relationerna mellan Sverige och Förenta staterna, och om förhållandet mellan små stater och supermakter.

Gävle 1965

?Det är en illusion att tro att man kan möta krav på social rättvisa med våld och militära maktmedel?, hävdade Olof Palme i sitt berömda tal på Broderskapsrörelsens kongress i Gävle och knöt därmed an till den debatt som förts bland författare och intellektuella våren och sommaren 1965. Sven Lindqvist hade i ett debattinlägg i Dagens Nyheter t.ex. sagt: ?USA och i ännu högre grad dess asiatiska stödregeringar har gång efter annan sökt militära lösningar på problem som egentligen är sociala, ekonomiska och politiska. USA har konsekvent underskattat kraften i den förening av nationalism och sociala rättvisekrav som förde kommunisterna till makten i Kina och nu hotar att ge dem makten i Vietnam.? Caleb J Anderson hade redan 1963 i Skogsindustriarbetaren, SIA, framfört samma ståndpunkt: ?Eftersom det vietnamesiska problemet främst är ett socialt och ekonomiskt problem, finns det naturligtvis inte någon militär lösning på det.? Olof Palme återknöt också till samma tema från sitt eget anförande ?Nationella självständighetsrörelser i Asien och Afrika? han hållit hösten 1953 och till sina erfarenheter från Algeriets frigörelse från Frankrike 1962.

Ett annat tema, det viktigaste enligt Hans Wattrang, var risken för att Vietnamkriget skulle leda till ett förintelsekrig. Frågeställningen återkom ofta i debatten och den utgjorde ett centralt inslag i Olof Palmes tal: ?Överallt i världen stöter stormakternas intressen mot varandra, utlöses i konflikter och motsättningar, i strävan att vinna vänner och inflytande, i att utnyttja lokala motsättningar till egen fördel. Men det finns en vetskap som håller dem tillbaka, nämligen medvetandet om den egna och därmed också motståndarnas styrka. Statsledningarna i stormakterna vet, och vi vet alla, att ett storkrig i vätevapnens tid betyder förödelse och förintelse. Det är en vetskap som skapar fruktan och som manar till försiktighet.? Han fortsatte: ?Vi vill gärna tro, att deras handlingar är överlagda. Men vi fruktar att de kan visa sig överilade. Ty ingen vet med säkerhet var den gräns ligger, där försiktighet förbyts i desperat handling, där känslan tar överhand över förnuftet eller där det tillfälliga missförståndet eller pressen på nervsystemet utlöser aktioner från vilken ingen återvändo är möjlig. Vår reaktion inför terrorbalansens värld är klar och entydig: Freden måste värnas.?

I en artikel i Dagens Nyheter den 10 augusti kommenterade Sven Lindqvist Olof Palmes tal: ?Den svenska regeringens ståndpunkt formuleras här klart, konsekvent och med en djärvhet som är sällsynt i svensk utrikespolitik.? Han ställde en direkt fråga till Palme med anledning av en mening han fann oklar: ?…vi kan inte frysa den sociala och ekonomiska utvecklingen i världen. Den går vidare med obönhörlig kraft. Att söka hejda den blir på sikt ett ännu starkare hot mot en fredlig samlevnad mellan nationerna.? Sven Lindqvist frågar: ?Ett ännu starkare hot – än vad?? På detta svarade Olof Palme den 13 augusti i Dagens Nyheter.

Efter det att debatten om innebörden av Olof Palmes tal tagit fart gick utrikesminister Torsten Nilsson och statsminister Tage Erlander ut och förklarade att vad Olof Palme sagt var regeringens uppfattning. (Länkar kommer snart!)

Skarp kritik mot Olof Palmes tal framfördes från de borgerliga partierna och den borgerliga pressen efter det att folkpartiledaren Bertil Ohlin den 12 augusti uttalat farhågor för den svenska neutralitetspolitiken: ?Som uttryck för det neutrala Sveriges utrikespolitik är hr Palmes uttalande häpnadsväckande. Frågan måste självklart tas upp inom utrikesnämnden. Det vore nog klokt att låta hr Palme syssla med andra saker än utrikespolitiken.? Den 26 augusti möttes Palme och Ohlin i en duell i radio. Debatten om innebörden av vad Olof Palme sagt i Gävle avslutades i riksdagens remissdebatt den 2 november. (Länkar kommer snart!)

Sergels torg 1968

Olof Palme återkom i ett stort antal anföranden och artiklar till kriget i Vietnam under de kommande åren, som t.ex. i Första maj-talen. (Första maj-tal i Helsingborg och Malmö 1966, 670501) Allteftersom den amerikanska krigsinsatsen trappades upp, organiserade sig proteströrelsen mot kriget: De förenade FNL-grupperna i Sverige bildades 1967, diskussioner mellan olika organisationer resulterade samma år i bildandet av de regelbundet återkommande Stockholmskonferenserna om Vietnam; i början av år 1968 bildades Svenska kommittén för Vietnam med de flesta stora folkrörelser som medlemmar och Gunnar Myrdal som ordförande.

I maj 1967 samlades den s.k. Russelltribunalen i Stockholm för att ställa de amerikanska ?krigsförbrytarna? inför rätta. Statsminister Erlander hade först varit avvisande till lord Bertrand Russells begäran, men regeringen kunde inte förhindra att mötet ägde rum. Från amerikanskt håll, liksom i borgerlig press, framfördes skarp kritik mot mötet. Olof Palme bemötte denna: Maskinskrivet manus med korrigeringar, till artikel i Aftonbladet 1967-05-17, Handskrivet manus till artikel i Aftonbladet 1967-05-17, Manus till artikeln ”Den förstummade dialogen” i Aftonbladet 1967-09-17. (Fler länkar kommer snart!)

Med sitt deltagande i den av Svenska kommittén för Vietnam anordnade demonstrationen på Sergels torg i Stockholm den 21 februari 1968 blev Olof Palme ett internationellt känt namn, främst inte för vad han sade, utan för att han gick sida vid sida med Nordvietnams ambassadör i Moskva, Ngyuen Tho Chan, i fackeltåget. Medan demonstrationen på Sergels torg pågick sändes i Sveriges radio ett anförande av Olof Palme, som måste ses som ett komplement till vad han sade vid demonstrationen: handskrivet manus, maskinskrivet manus, engelsk översättning (English translation). Åter blev den amerikanska reaktionen stark; Washington kallade hem sin ambassadör Heath för konsultationer. I Sverige krävde Högerpartiets ledare Yngve Holmberg att Olof Palme skulle avgå. Ett par dagar efter talet drabbade Olof Palme samman med moderata samlingspartiets Gösta Bohman i en debatt i radio om lämpligheten att delta i denna demonstration. En månad senare debatterades talet i riksdagen (Länkar kommer snart!) och i sitt första maj-tal sammanfattade Olof Palme sin syn på reaktionerna: handskrivet manus, maskinskrivet manus med korrigeringar 1, maskinskrivet manus med korrigeringar 2.

Hösten 1966 hade ordföranden i den amerikanska senatens utrikesutskott William Fulbright varit i Stockholm och hållit ett anförande vid Svenska institutet. Han ställde sig starkt kritisk till den amerikanska krigföringen i Vietnam. Olof Palme hade då träffat honom, samtidigt som han skrev förordet till den svenska upplagan av Fulbrights bok med utrikesutskottets förhör om kriget i Vietnam. Några månader senare träffades Olof Palme och William Fulbright igen vid en stor fredskonferens i Genève ?Pacem in Terris?, där de båda bl.a. deltog i NBC:s direktsända presskonferens Meet the press. Olof Palme fick där frågan hur den svenska regeringen ställde sig till Russelltribunalen och till bombningarna i Vietnam. (Länkar kommer snart!) Den 14 mars 1968 skickade Olof Palme sitt Sergels torg-tal till senator Fulbright för kännedom. Fulbright läste genast in talet i den amerikanska kongressens protokoll och svarade Palme och gav sitt stöd till vad Palme sagt. (Länkar kommer snart!)

I januari 1969 hade Sverige som första västland erkänt Demokratiska republiken Vietnam. Vid socialdemokratiska partiets kongress i oktober 1969 där Olof Palme valdes till ny ordförande efter Tage Erlander hade också utrikesminister Torsten Nilsson hållit ett bejublat anförande och tillkännagivit att Sverige skulle ge bistånd till Nordvietnam. Från amerikanskt håll kom åter kritiska reaktioner. Olof Palme fick som nybliven statsminister besvara frågor i ett otal intervjuer i amerikanska massmedia. Under sitt besök i USA i juni 1970 höll Palme flera uppmärksammade anföranden i frågan. (Länkar kommer snart!)

Hanoi julen 1972

När Olof Palme i sitt uttalande om USA:s bombningar av Hanoi julen 1972 (Det första förslaget till uttalande, Palmes handskrivna ändringar till uttalandet, Det faktiska uttalandet) räknade upp namnen på ett antal platser som förknippats med illdåd mot mänskligheten: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpville och Treblinka blev genomslaget och reaktionen omedelbar. Den amerikanska statsledningen betecknade uttalandet som ?en grov skymf? och beslöt att frysa ned de diplomatiska förbindelserna med Sverige, en frysning som kom att vara i över ett år.

Redan i augusti 1966 hade författaren Peter Weiss i en artikel i Dagens Nyheter gjort en jämförelse mellan USA:s bombningar och nazismens illdåd: ?Amerika, detta land som hyser så många sanna demokrater, framstår inför de folk som strävar efter frihet och självständighet som arvtagare till traditionen från Guernica, Lidice och Maidanek.? Också den gången väckte jämförelsen stor uppmärksamhet. När det hösten 1969 blev känt att amerikanska soldater mördat flera hundra kvinnor, barn och åldringar i byn Song My hade ambassadören Jean-Christophe Öberg i sin dikt publicerad i Expressen skrivit ?I Song My, Lidice, Oradour, Song My, alltid samma jämmerdal, alltid samma skrik, alltid samma skräck? och i Svenska Dagbladet hade Tecknar-Anders jämfört massakern i Song My med dem i Lidice, Oradour, Babi Jar och Guernica. Olof Palme inledde själv sin artikel i Dagens Nyheter ?För Song My i vårt hjärta? den 2 augusti 1970 med orden ?Denna sommar står det mycket i tidningarna om människors vederstygglighet mot varandra. Massmorden i Treblinka passerar åter revy. Rapporter publiceras om tortyr i Grekland, tortyr i Brasilien, om tigerburarna i Con Son.? (Länk kommer snart!) På den socialdemokratiska partikongressen hösten 1972 hade Madame Bihn sagt: ? Om Guernica, Lidice, Oradour här i Europa för alltid blir liktydiga med brott mot mänskligheten, så finns det tusentals liknande platser i vårt land, och Förenta staterna skapar fler för varje dag.? I Olof Palmes julbudskap 1972 var det Katyn, Sharpville och Hanoi som tillkommit.

Våren 1972 hade USA åter trappat upp kriget i Vietnam, alla Nordvietnams hamnar minerades och bombningarna mot alla transportleder förnyades. I ett anförande inför Utrikespolitiska föreningen i Uppsala i april tog Olof Palme för första gången upp frågan om ekologisk krigföring, d.v.s. hur kriget påverkade naturen för nuvarande och kommande generationen. När han vid Förenta Nationernas miljökonferens i Stockholm i början av juni fördömde den ekologiska krigföringen: ?Den oerhörda förstörelse som vållats av omfattande bombningar utan åtskillnad, av användningen i stor skala av bulldozers och växtgifter är en kränkning, ibland beskriven som ’ecocide’, som oundgängligen kräver hela världens uppmärksamhet.? och krävde att den ekologiska krigföringen omedelbart skulle upphöra kritiserades han åter kraftigt från amerikanskt håll. (Palmes anförande i plenarmötet vid FN:s miljökonferens [på engelska], Palmes anförande i plenarmötet vid FN:s miljökonferens [”preliminär översättning” till svenska]). Vid SSU:s kongress ett par veckor efter FN:s konferens tog han åter upp frågan på SSU:s kongress: Manus till anförandet inför SSU:s kongress, Anförandet tryckt i SSU:s kongressprotokoll.

När fredförhandlingarna i Paris hösten 1972 inte resulterade i ett avtal (Anförande i remissdebatten 1972-11-08) utan bombningarna inför julen trappades upp, gjorde Olof Palme sitt berömda uttalande. Dagen därpå skickade han ytterligare ett budskap till president Nixon. De amerikanska reaktionerna på Palmes uttalanden redovisades i ett meddelande från Utrikesdepartementet som distribuerades till samtliga svenska ambassader; som bilagor medföljde Olof Palmes uttalande och budskap på engelska och i svensk översättning. (Länkar kommer snart!)

I en gemensam nationell manifestation ?Sverige för fred i Vietnam? undertecknade samtliga partiers ordförande den 28 december 1972 ett upprop där man krävde omedelbart stopp för bombningarna i Vietnam och att fredsavtalet skulle undertecknas. Manifestationen undertecknades av nära 2,7 miljoner svenskar. Den 30 december upphörde bombningarna norr om 20:e breddgraden och den 27 januari 1973 undertecknades fredsavtalet i Paris av företrädare för regeringarna i USA, Sydvietnam, DRV och PRR. Olof Palme kommenterade utvecklingen vid flera tillfällen under våren 1973: Vietnamintervju med Palme 1973-01-24, Anförande vid riksdagen 1973-01-31 (manus), Anförande vid riksdagen 1973-01-31 (engelsk översättning), Första maj-tal i Sundbyberg och Stockholm 1973 (manus 1), Första maj-tal i Sundbyberg och Stockholm 1973 (manus 2). (Fler länkar kommer snart!)

Tillbakablick

När Gösta Bohman 1983 publicerade sina memoarer ?Så var det? föranledde det Olof Palme att i en längre artikel i Dagens Nyheter den 10 november 1983 kommentera sitt uttalande tio år tidigare om USA:s bombningar av Hanoi. Artikeln ledde till ett inlägg av Tage Erlander den 11 november, Gösta Bohman svarade den 14 november. Palme fick slutordet i en replik en månad senare.

Arkivtips

Det finns ett mycket omfattande material om kriget i Vietnam och opinionsbildningen i Sverige under tiden 1965-1975 i olika arkiv på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.

• Olof Palmes arkiv: I Olof Palmes arkiv finns förutom i serierna med tal, artiklar och intervjuer dokument i serie 3.2 volymerna 031-033, 4.2, volymerna 031, 031a och 064, serie 5.2, volymerna 009 och 013, samt i Appendix, Serie A 13, volymerna 1-20.

Se även:

• Sveriges socialdemokratiska arbetareparti
• Stockholms arbetarekommun
• Stockholm Conference on Vietnam
• De förenade FNL-grupperna i Sverige
• Svenska kommittén för Vietnam, Laos och Kambodja
• Gunnar Myrdal
• Hans Göran Franck
• John Takman
• m.fl.

Litteraturtips

• Åke Kilander: Vietnam var nära : en berättelse om FNL-rörelsen och solidaritetsarbetet i Sverige 1965-1975. Leopard, 2007
• Carl-Gustaf Scott: ?A good offense, is the best defense?. Olof Palme, den svenska extremvänstern och Vietnamkriget. // Arbetarhistoria 3/2005, s. 49-54
• Staffan Thorsell: Sverige i Vita huset. Stockholm : Bonnier fakta, 2004
• Kaj Björk: Vägen till Indokina. Stockholm : Atlas, 2003
• Dahl, Birgitta: Solidaritetsarbetet för Vietnam. // Var blev ni av, ljuva drömmar? Red. Enn Kokk m.fl. Stockholm : Ordfront, 2002, s. 174-204
• Leif Leifland: Frostens år. Om USA:s diplomatiska utfrysning av Sverige. Stockholm : Nerenius & Santérus, 1997
• Anders Ferm: Caleb J. Anderson. Palmes okände rådgivare. En sammanställning av Caleb J. Andersons viktigaste artiklar. Stockholm : Dagens Nyheter, 1997
• Kim Salomon: Rebeller i takt med tiden. FNL-rörelsen och 60-talets politiska ritualer. Stockholm : Rabén Prisma, 1996
• Yngve Möller: Sverige och Vietnamkriget. Ett unikt kapitel i svensk utrikespolitik. Stockholm : Tiden, 1992
• Erik Tängerstad: Den svenska FNL-rörelsens förhistoria. // Arbetarhistoria 63-65, 1992/3, s. 28-34
• Öberg, Jean-Chistophe: Varför Vietnam? Ett kapitel i svensk utrikespolitik 1965-1970. Stockholm : Rabén & Sjögren, 1985
• Magnus Jerneck: Kritik som utrikespolitiskt medel. En studie av de amerikanska reaktionerna på den svenska Vietnamkritiken. Lund : Dialogos, 1983
• Torsten Nilsson: Åter Vietnam. Memoarer och reportage. Stockholm : Tiden, 1981
• Vietnam i svensk pressdebatt sommaren 1965. Stockholm : Prisma/Verdandi, 1965

Sök vidare i Arbetarrörelsens arkiv och biblioteks onlinekatalog Kata för ytterligare titlar!